onsdag 8 september 2010

Tappar riktning nu.





Vilsen, är vilsen bland tankar och känslor runt det som nu händer. Tycker synd om mig själv, tycker inte jag är värd att drabbas av det som sker. Känner mig maktlös, många praktiska och ekonomiska frågor som måste lösas. Jag som gett allt jag kunnat + lite till och ändå räcker det ej till för en tonåring. Det har pågott en tid nu, jag försöker om o om igen. Bryr mig genom att ge, finnas och sätta gränser. Men jag är bara skit och en mamma man ej behöver respektera eller lyssna på. Pappa har aldrig stöttat mig i att det jag gör / säger gäller. Hur ska en son förstå då han hör/ser hur far struntar i vad mor säger.
 Hur ska han kunna uppskatta och respektera en kvinna en dag?
När allt detta kommer upp blir jag...vad blir jag? vad/hur känner jag?
Tänker på kärleken jag längtar efter, inte just en viss person nu utan allmänt. Börjar åter tänka det är lika bra ej tänka på den biten. Vem vill ha en kvinna som har allt detta att tampas med?
Vad skulle jag kunna ge en man nu i denna situation? Jag blir liten, nu när jag måste vara stark och fixa allt detta själv. För vem skulle vilja hjälpa mig ? ensam är stark, nej det stämmer inte.
Jag som sett fram mot en höst med lite resor o nöjen, nu ryker detta. Allt vad nöjen heter blir att glömma för att överleva, stövlar och kappa, adjö! Inte jag inte, jämt ska man få stå över. Är så trött på detta att aldrig få börja leva och göra saker. Jämt ska jag tampas med ekonomi, ensam. Eller det väll så att detta är mitt liv, detta som hela tiden pågår. Med en längtan efter lite bättre dagar med kärlek.
För vad än som händer, hur mycket jag än nedvärderar mig själv så finns längtan där efter kärleken, att få och att få GE. Ett litet hopp finns, för visst är jag ändå värd det? min tid skall komma, bara frågan när.
Jag finns här och längtar.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar