Dagen innan frågan.

Vi pratar idag, du frågar en massa frågor.
Enkla som hur har helgen varit?
Jag vill egentligen ej svara dig.
Varför frågar du?
Ren artighet naturligtvis.
Jag frågar inget, först.
Sen kommer frågan jag bävar för, lite.
Och vad gör du i morgon?
Svarar som det är, nästan.
Därefter undrar jag vad du ska göra.
Egentligen vill jag inte veta vad du ska göra, eller vad NI ska göra.
Men du säger inget, vi, eller gör du, nästan?

Efteråt kommer känslan, den som jag bävar för av frågan om morgondagen.
Ensamheten.
Förra året stod jag här också, o året dess förinnan, o året därföre.
Alltid, ensam på dessa helger.
Som många andra, men inte desto mindre jobbigt för det.
Känslan av misslyckande kommer o hälsar på.
Känslan som i svaren känns som de bara skriker
 -hon är misslyckad, ensam, inget att ha.
Känslan, min
Och tron vad andra tänker, min tro.