I mig.

Jag går där frammåt. För varje dag blir det allt bättre, friare och liksom luftigare åter.
Friheten i att jag går dit jag vill med mina fötter.
Visst, jag anar att det kommer komma dagar då det ska snurra till.
Så tokigt att så tänka, dels så är det ju så att det vi mest fruktar oftast ej inträffar.... ,
och om jag går och tänker de tankarna så framkallar jag också snurret.
Nu anar jag lite att yrslen till viss del kan bero vissa dagar på de fina kvinnliga hormonerna vi är utrustade med, så...
Men jovisst, vad nu anledningen än är så har jag vid två tillfällen idag fått känna en liten gnutta av det, och jag menar lite! Båda gångerna sa jag till mig själv att det inte skulle få stoppa mina steg dit jag tänkt mig, och så sa jag de magiska orden till mig själv.

Jag är en blomma, jag är full av liv.
Jag är ett berg, jag är stabil.
Jag går dit jag vill, när jag vill.

De meningarna fungerar. Nu kan jag till och med i mitt inre lite affirmera inte endast orden utan betydelsen av dem.

Jag ser en blomma med starka färger som slår ut.
Jag känner berget i min ryggrad och tyngden i mina fötter, står stadigt.
Jag ser mig gå dit jag vill, målmedvetenhet.

Det är speciellt att känna att det fungerar, känslan finns där.
JAG, mitt liv som hag håller på och formar. Inte det liv någon annan vill jag ska leva.