Mändag morgon....

Gröna och röda tak framför mig. Snön smälter allt mer, vid husen bildas en grön frizon runtom som vidgas var dag graderna överstiger noll sträcket. Halkiga gångbanor ersätts av grusbanor som inte är desto lättare att gå på. Känns som jag rullar fram i mellanåt.
Rullar fram, ja kanske mer än bokstavligt. Rullning på kantiga stenar som känns längst in. Det är tungt nu, insikt och smärta blandas allteftersom tiden går.
Tiden ja, denf går varken jag vill eller ej. Ett grått dis ligger där ute, känns lite så i mig också. Är där men försöker att inte fastna.

Dags att känna morgonens luft mot kinderna och låta kroppen få jobba lite.